Finlands utrikespolitik i en tid av förändring
NUPS-möte 7.3.2023, G18, Helsingfors
Inledning: kort inventering av utmaningarna
Hanna Ojanen
Utmaningar är ingen bristvara nuförtiden, och mitt försök till inventering resulterade först i en lista som var så lång att den fick mig att tänka på om det inte skulle vara lättare och roligare att lista framgångar och positiva signaler.
Men i alla fall, här är min lista över utmaningar; jag har valt ut tre korta och ganska så konkreta exempel till att börja med, och säger sen någonting om den större bilden som på ett lite mera abstrakt sätt påverkar situationen.
Tre konkreta saker som står framför oss, eller som Finland som land behöver ta ställning till i sin utrikes- och säkerhetspolitik, är vad man gör med Ryssland i framtiden, vad man gör för Ukraina, och hur man bäst verkar för multilateralismen, nu även i Nato.
En fråga som angår Ryssland är de olika subregionala organisationernas roll i framtiden. Vi har flera organisationer i Östersjö-, Barents- och det arktiska området som kom till för att underlätta det nya samarbetet med Ryssland på 1990-talet. Vad är deras framtid, och kanske likaså, hur borde man se på OSSEs framtid?
När det gäller Ukraina är dess relation till EU en stor fråga. Hur kan man bäst underlätta att Ukraina blir medlem en dag utan att göra kompromisser med medlemskapskriterierna? Och, vem ska leda rekonstruktionen, återuppbyggnaden, och dess finansiering?
Det behövs multilaterala lösningar, men samtidigt utmanas själva det multilaterala systemet av stormaktsstrider, av en växande fragmentering och en högre grad av informellt samarbete där det inte längre handlar enbart om mellanstatliga organisationer, utan också om en hel rad privata aktörer.
En speciell utmaning är den växande autoritarismen. Det är i för sig inget nytt problem att det finns demokratiska och icke-demokratiska länder i världen – men nu verkar det mera påtagligt att de här två grupperna befinner sig i konfrontation med varandra. Vi ser också hur demokratin kan börja luta mot autokrati även inom NATO och EU. Demokratin kan inte tas för given, utan måste aktivt väljas och värnas, och det är inte alltid lätt, emedan autokratin kan verka mycket effektivare och snabbare för dess egna behov och syften.
Och Kina behöver nämnas som ett land som förefaller försöka styra det internationella systemet och påverka regelverket, men på ett sätt som är ganska svårt att förstå.
Vilken är då Finlands roll, vilket ansvar och vilka möjligheter har ett land som Finland som länge har varit en mycket aktiv multilateralist? Det är inte bara de subregionala organisationerna, OSSE och EU som det gäller, utan också Nato. Det blir intressant för Finland att komma med i en allians där det nog finns många utmaningar, och reformbehov. Man kan ta som exempel Turkiet och undra om inte Nato skulle behöva regler om hur man eventuellt kan suspendera ett lands medlemskap, eller hur det väldigt lösa konsensus-beslutsfattandet skulle kunna göras mera effektivt. Nato behöver EU för mycket, i lagstiftning, för industripolitik, och båda organisationerna behöver tänka på hur
krishantering ska skötas i framtiden, den som nu hamnat lite i bakgrunden.
Varför är det då så viktigt att tala om multilateralismen och fundera på vad Finland kan göra? Det organiserade samarbetet är ett måste om man på något sätt vill förebygga alla de kriser som ändå kommer som en följd av klimatförändring, förlust av biodiversitet och basvaror som vatten.
Utmaningen är att vi inte riktigt vet om alla reagerar på samma sätt då någonting allvarligt händer. Länderna är mera splittrade sinsemellan. Och inte bara det, det kan också bli svårare att nå samförstånd internt i Finland. En effektiv, långsiktig multilateralism innebär att man inte bara talar om hur viktigt det är, utan också själv respekterar de beslut man tagit tillsammans, och är redo för att investera både personal och pengar.
På sistone har vi sett en stark konsensus i Finland i Nato-frågan, men detsamma kan kanske inte ses när det gäller bistånd eller miljöpolitik som ändå blir hela tiden viktigare. Det som händer i världen i form av fragmentering kan hända också inom staten: det finns helt enkelt mera åsikter, mindre enhetlighet, mindre kompetens, identiteter som inte formas av gränser mellan länder, olika värderingar, samt annorlunda kunskap och olika inställningar till kunskap. Och där har vi kanske den sista utmaningen som jag vill lyfta upp: att driva en långsiktig politik trots all förändring.