Samma problem, andra perspektiv
Pär Stenbäck har varit en av Finlands mera kända företrädare under lång tid: partiledare för Svenska folkpartiet (SFP), utbildningsminister och utrikesminister, generalsekreterare för Internationella Röda Korset, generalsekreterare för Nordiska ministerrådet och mångårig samhällspolitisk debattör.
Han återkommer ofta på opinionssidorna i Hufvudstadsbladet där hans artikel signeras med hans hederstitel ”Minister”. I Finland kan man bli bergsråd om man hör till näringslivstoppen, presidenten utdelar titeln minister till prominenta politiker. En idé att importera till vårt titelfattiga land?
I Stenbäcks senaste bok ”All världens vägar – reflektioner på distans” (Litorale) behandlas flera politiska frågor. Sedan 2010 har Sverigedemokraterna spelat en allt viktigare roll i svensk politik. Sannfinländarna har en liknande roll i Finland. Stenbäck är mycket oroad över partiets växande makt.
Moderaternas finländska systerparti Samlingspartiet hotas av väljarflykt till Sannfinländarna som Stenbäck menar företräder en proto-fascistisk ideologi. I Samlingspartiet ser man dock samarbete med Sannfinländarna som ett sätt att integrera dessa genom att ge dem politiskt ansvar. Stenbäck tror inte på den vägen. I stället skriver han att Centern ”är det enda parti som på sikt kan förhindra att en populistisk våg sköljer” över Finland.
Stenbäck varnar för legitimering av Sannfinländarna eftersom man då gör det ”lättare för väljarna att experimentera – rösta på ett nytt alternativ utan att de blir påminda om möjliga konsekvenser för stabilitet och demokrati”. Sannfinländarna bytte partiledare härom veckan och man kan ställa sig frågan hur finländsk inrikespolitik kommer utvecklas. Finns även där utrymme för en positiv utveckling på sikt? Stenbäck öppnar i sin bok inte för det alternativet.
Det mest intressanta kapitlet handlar om Stenbäcks ambivalens inför Ryssland. Här anas däremot en viss framtidsoptimism. Stenbäck understryker sitt eget engagemang genom att peka på att han tagit initiativet till en svensk-rysk förening som förenar ryska invandrare med finlandssvenska russofiler, och att han är rysk hedersdoktor för sina insatser i det ryska Karelen.
Ryssland spelar med sin närhet och mot bakgrund av historien (vinterkriget november 1939– mars 1940, fortsättningskriget juni 1941–september 1944) en viktig roll i finländsk utrikespolitik. Att Putins Ryssland tagit tre avgörande steg bort från demokrati (statskontrollerade medier och domstolar samt att valen är ofria) gör ändå inte att Stenbäck utesluter att det ryska civilsamhället sakta kan förstärkas – efter Putin.
Den ryska samhällsdebatten är cyklisk: ”efter den inåtvända västfientliga fasen kommer alltid en öppnare period då Ryssland vänder sig till två länder för draghjälp: Tyskland och Finland”. Men där är vi inte nu. Det saknas förtroende för Ryssland i väst. Putins Ryssland kommer med improvisationer, infiltration och provokationer att agera mot omvärlden. Stenbäck hoppas ändå att Ryssland en dag ska lösgöra sig från historiens bördor.
Att våra nordiska grannländer följer svensk politik och samhällsutveckling med ett intresse som saknar motsvarighet i svensk debatt är väl känt. Men Pär Stenbäcks bok påminner om att vi har många frågeställningar gemensamma med grannarna. Och man bör inte utesluta att det även som svensk kan vara värdefullt att ta del av andras perspektiv på sakernas tillstånd.
Bok | All världens vägar
Janerik Larsson