Behöver vi en fortgående diskussion om landets utrikespolitik och om internationella frågor överhudtaget?
Behovet tycks variera starkt med tiden. När det händer mycket i den närmaste omgivningen och i världspolitiken tycks behovet öka, ofta exponentiellt.
Fram till 1930-talet förde Finland ingen djupare utrikespolitisk diskussion. Nationsbygget krävde sin uppmärksamhet och traditionen saknades. Men en turbulent omgivning brukar driva på utvecklingen.
I sin bok om J. K. Paasikivi som Finlands sändebud i Stockholm 1936-39 berättar Max Jakobson hur den – dåtida – bankmannen redan år 1926 tog initiativet till att grunda en utrikespolitisk klubb där medborgare av olika politiska schatteringar fritt kunde diskutera utrikespolitiken.
Initiativet rann ut i sanden men Jakobson pekar på en mera allmän utveckling: diskussionen om utrikespolitiken har i Finland i allmänhet varit formell, ritualtyngd och ytlig medan den verkliga debatten har försiggått i slutna sällskap.
På finlandssvenskt håll grundades Nyliberala studentförbundet år 1937. Den utlösande faktorn var äktfinskheten men herr Hitler bidrog snart till att skapa en internationell agenda. Förbundets diskussioner var i allmänhet publika. Nämnas kan också Finlands Fredsförbund (Suomen Rauhanliitto) som grundades i början av 1920-talet och som verkar i traditionell pacifistisk anda. Förbundet har haft ett betydande finlandssvenskt inslag.
Under krigsåren fördes knappt någon utrikespolitisk diskussion alls, censur rådde och vissa åsikter kunde vara direkt straffbara. Det var först fredsoppositionen (1943-44) som förde fram en alternativ diskurs, på finska och svenska.
Åren genast efter krigen var en fruktbar grogrund för diskussioner bakom lyckta dörrar. Keskiviikkokerho (Onsdagsklubben) grundades 1942 och är ett exempel på detta, även om man inom den väl främst diskuterar samhälle och näringsliv. Men vem vet, dörrarna var stängda. Bland tillskyndarna fanns Urho Kekkonen. Idag antas även kvinnliga medlemmar till den gamla herrklubben. Klubben har enligt uppgift ett par hundra medlemmar över hela partifältet
Det var egentligen först Kekkonen-epoken som gjorde den utrikespolitiska diskussionen mera organiserad och – eventuellt - nyanserad. En sluten diskussionsklubb, Victoria-sällskapet, tillkom 1957. Ur denna krets emanerade förslaget att grunda Paasikivi-sällskapet, vilket skedde ett år senare.
Paasikivisällskapet blev ett aktivt ”måste-forum”, dit alla som ville göra sig gällande i politiken och samhället, ofta också i kultur- och näringslivet, skulle höra. På mötena gällde föredrag av politiska ”höjdare”, med möjlighet till frågor. Ingen djupare debatt alltså. Samfundets uttalade mål var att stödja den officiella linjen, även Paasikivi-Kekkonen-linjen kallad. Därmed förpassades all alternativ diskussion till den politiska marginalen, på den tiden en liten men högljudd högerflank.
Till Paasikivi-samfundet hörde personer från hela det politiska fältet, från samlingspartister till höger till kommunister på yttersta vänsterkanten. Förbundets glansdagar upplevdes under 60- och 70-talen. Samfundet verkade så nära det officiella Finland att det till och med utgjorde en plattform för det sista återvalet av Urho Kekkonen år 1978. Samfundet leddes då av Jan-Magnus Jansson. Också Nya Argus linje kunde dessa år betraktas som ett stöd för den officiella utrikespolitiken.
Numera har Paasikivi-samfundet tappat mycket av sin forna glans. Föredrag anordnas fortsättningsvis men de upplevs kanske inte längre som särskilt angelägna eller spännande.
Jag ser två perioder som särskilt betydelsefulla för ”demokratiseringen” av den utrikespolitiska debatten. Den första är de turbulenta åren kring 1966-70 när ungdomen och ensaksrörelserna befann sig på stark frammarsch. Tredje världen, u-landsproblematiken, kärnvapnen och miljöfrågan kunde diskuteras fritt, hämningslöst och utan liturgiska förtecken. Tidskriften Ydin kunde illustrera denna utveckling.
Den andra viktiga perioden inföll åren efter 1989, Sovjetunionens och östblockets fall och Europeiska gemenskapens (EU) expansion skapade ett helt nytt debattklimat i vilket också den säkerhetspolitiska diskussionen kunde ske öppet och utan psykologiska hakar. En del spådde historiens slut medan andra, såsom Paavo Väyrynen i sin doktorsavhandling 1988 menade att Sovjetunionen och Europas tudelning består för evinnerliga tider. Småningom, när Ryssland allt mer ses som Sovjetunionens arvtagare, får väl Väyrynen rätt!
Båda dessa skeden är viktiga då de understryker behovet av och möjligheten till att diskutera vilken utrikespolitisk fråga som helst, öppet, offentligt och utan risk för stämpling. Pressens öppna hållning till all slags debatt har varit berömlig. Också Nya Argus har hållit sina spalter öppna. De sociala medierna har förstås inverkat betydligt på debattens karaktär.
Ändå tycks det finnas ett uttalat behov av en mera organiserad verksamhet. Jag nämnde Paasikivi-samfundet, vars verksamhet fortsätter. Andra viktiga fora är Utrikespolitiska institutet och Försvarskursföreningens regelbundna tillställningar. Utrikespolitiska institutets tidskrift Ulkopolitiikka-Utrikespolitik har tidvis varit ett viktigt debattforum.
Atlantsällskapet ger en möjlighet att dryfta säkerhetspolitiken med tonvikt på Atlant-samarbetet. Utvecklings- och miljöfrågor diskuteras bland annat inom kyrkan, Röda Korset och av otaliga specialföreningar samt bilaterala vänskapsföreningar. Cyberfrågorna har egna fora. Hanaholmens kulturcentrum lyfter upp det bilaterala samarbetet Sverige/Finland och Norden.
President Sauli Niinistö tog år 2013 initiativ till de så kallade Gullranda-diskussionerna, ett årligen återkommande tvådagarsseminarium om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. De har blivit något av en institution men deltagarna är noggrant utvalda.
På finlandssvenskt håll fungerade länge (verksamt 1948-2014) Utrikespolitiska samfundet i Finland, kanske efter modell från Sverige? Ett litet gäng entusiaster med bland andra Torsten Almqvist och Göran von Bonsdorff i spetsen inbjöd regelbundet till debatter främst kring Europa- och fredsfrågor (von Bonsdorff var ju Pugwash -entusiast). Almqvist förespråkade direkta folkomröstningar efter modell från Schweiz. Föreningen självdog med sina skapare. Någon historik över Utrikespolitiska samfundets verksamhet föreligger inte.
När några personer vintern 2017 med förre utrikesministern Pär Stenbäck i spetsen ville återuppliva Utrikespolitiska Samfundet i Finland visade det sig att föreningen strukits ur föreningsregistret - endast en vecka tidigare!
I stället grundades Nya Utrikespolitiska Samfundet i Finland (NUPS) sommaren 2017. Orsakerna var i grunden tre: presidentvalet i USA 2016, Rysslands ökande utrikespolitiska aktivitet efter Krimövertagandet 2014 samt Kinas nya globala roll. Också andra frågor intresserade, men uppenbart var att den osäkerhet som den nya globala kapplöpningen medförde skapade ett starkt känt behov av att gemensamt och tillsammans med andra dryfta mera djuptgående trender.
Föreningen fick en rivstart och har nu nästan 300 aktiva medlemmar, inte illa i interneteran. Språket är svenska, men ca 20 procent av medlemmarna är finskspråkiga samt personer med internationell bakgrund. Hemsidan fick inte heta NUPS då denna reserverats för Nummelan Palloseura. NUPSamfundet accepterades dock. Före coronan hade NUPS i medeltal ca 90 deltagare på sina månatliga sammankomster, många med ett inslag av internationell expertis.
Behovet av utrikespolitisk diskussion kommer med tanke på det förvirrade världsläget snarare att öka än minska i framtiden. Här kan nog NUPS - och många andra – göra medborgare och beslutsfattare en inte obetydlig tjänst.
Håkan Mattlin
Skattmästare i NUPS.
Artikeln har ingått i Tidskriften Nya Argus decembernummer (12-13) 2020 under rubriken Nytt forum för utrikespolitisk diskussion. Artikel publiceras här, med ändrad rubrik och med tillstånd av Tidskriften Nya Argus.