Kan Förenta Nationerna reformeras?

Det är glädjande att Jouni Laaksonen kan rapportera att det finns en viss rörelse i frågan om FN-reformer. En nytillträdd energisk generalsekreterare kan ge en ny start åt reformansträngningarna. Reformfrågan är ständigt aktuell i FN. När FN fyllde femtio gjorde vi i svenska UD en skrift till riksdagen där vi beskrev FN:s behov av reformer. När jag tittade på denna många år senare såg jag att inte mycket hade förändrats. Behoven av reformer förblev de samma.

Kofi Annan sammakallade en panel för att få fram goda förslag och en del reformer genomfördes. Men den knepigaste och kanske viktigaste reformfrågan – reform av säkerhetsrådet - har inte fått någon lösning. Där handlar det om makt och ingen vill ge ifrån sig makt till någon annan. Länder vill inte heller gärna se en mäktig granne som ständig medlem av säkerhetsrådet. Kina motsätter sig Japan, Pakistan vill inte se Indien som ständig medlem, Argentina motarbetar Brasiliens ambitioner och Tysklands värsta motståndare är Italien. Min erfarenhet av säkerhetsrådet är att en utvidgning till 25 länder i rådet kan göra arbetet tungrott och att det kan ta längre tid att fatta beslut.

Bristen på tillit är den främsta orsaken till reformansträngningarnas svårigheter. Rådet har fungerat olika väl under olika perioder och tilliten har varierat. Åren närmast efter det kalla kriget och Sovjetunionens kollaps fungerade FN:s säkerhetsråd som bäst. Det var den tid i världshistorien då Sveriges och Rysslands relation varit bättre än någonsin. Nu är vi tyvärr tillbaka i en situation, där politiken ses som ett nollsummespel. Då blir det svårt att samarbeta i säkerhetsrådet och även att genomföra reformer.

När stormakterna drar åt olika håll, misslyckas säkerhetsrådet med att nå resultat, som i Syrien. Ändå görs mycket viktigt i säkerhetsrådet. Rörelse i Koreafrågan har till stor del skapats genom samarbete i rådet, där Kina ställt sig bakom sanktioner mot Nordkorea. Kinas roll i det som nu händer i frågan om Nordkoreas kärnvapen är påtaglig. Kim Jong-un skulle aldrig ta de steg han nu verkar beredd att ta utan Kinas stöd och påtryckningar. Säkerhetsrådet hanterar en rad fredsoperationer i Afrika och det är en plats där Ryssland och USA konfererar nästan dagligen, även när relationerna är som sämst.

Säkerhetsrådet fortsätter alltså att vara ett viktigt organ och det är nödvändigt att de nordiska länderna finns representerade där med jämna mellanrum. Annars hamnar vi på världspolitikens bakgård. Som medlem i säkerhetsrådet lyssnar man på oss och bryr sig om vad vi tycker. Vi får kontakter i världspolitiken, som vi har nytta av också efter det att vi lämnat rådet. Det händer knappast att en svensk utrikesminister blir uppringd av sin amerikanske kollega annat än om vi sitter i rådet. Ett argument för att sitta i säkerhetsrådet är också att utrikesförvaltningen får nyttiga erfarenheter av hur stormakter agerar. Vi är inte vana vid maktpolitik, där kompromisser inte har något egenvärde, utan där det gäller att få sin vilja igenom.

Det har påståtts att Finland misslyckades att bli invalt i säkerhetsrådet på grund av nordisk arrogans och mästrande attityd. Det var i så fall inte Finlands fel. Sverige och möjligen Norge kan kanske anklagas för en mästrande attityd och kanske har detta spillt över på Finland. Men Finland brukar inte mästra och har en mer realpolitisk inställning. När Sverige nu blev invalt i rådet fick jag höra i New York att en orsak kunde vara att Sverige upphört med sin mästrande attityd.

FN fungerar väl på många andra områden. Samordningen av humanitära insatser är särskilt imponerande. FN:s fonder och program och dess fackorgan gör också ovärderliga insatser. Vi ska vara rädda om FN, för något liknande hade knappast varit möjligt att skapa idag med nuvarande brist på tillit i den internationella politiken.

EU:s ställning i FN har försvagats. Paradoxalt nog har detta skett efter EU:s utvidgning. När EU uppfattats som ett mäktigt block har det mött en motreaktion. Sydländerna har å sin sida börjat uppträda som ett block i G77 eller den alliansfria rörelsen ofta allierade med Kina och ibland också med Ryssland. Denna blockpolitik har försvårat arbetet i FN och fört samman mer liberalt inriktade länder i syd med hårdföra diktaturer i sitt motstånd mot EU och västvärlden.

Brexit försvagar EU och Europa. Det kan dock göra det lättare för EU att komma överens i FN, där Storbritannien och Frankrike har ansett sig ha rätt att föra en egen politik i säkerhetsrådet, oberoende av EU. Det blir nu intressant att se hur Frankrike kommer att agera. Landet kan inte längre gömma sig bakom Storbritannien i hävdandet av sina privilegier. En fråga är dock om Frankrike kommer att föra EU:s politik i säkerhetsrådet, eller om det är EU som kommer att anamma Frankrikes politik.

Det nordiska samarbetet fungerar bra i FN, men sämre i EU. I FN handlar det ofta om normer som vi delar. I EU är det fråga om mer jordnära intressen. I fråga om säkerhetrådsreform har vi dock inte lyckats ena oss om en gemensam hållning. I FN stöder vi ofta varandras kandidaturer, men i EU är vi dåliga på detta.