I Varför valde Paasikivi just Söderhjelm?

Johan Otto Söderhjelm levde ett på många sätt dramatiskt liv. En av hans livs mest märkliga vändningar ägde rum i Hotell National i Moskva den 1 april 1948. Händelsen anslöt sig till underhandlingarna i Kreml gällande vsb-avtalet. Innan man hade kommit ända till Moskva hade naturligtvis mycket hänt och många vändningar hade lett till att Söderhjelm hade utsetts till en av Finlands vsb-underhandlare. J.K.Paasikivi hyste samma förtroende för honom som för den dåvarande riksdagsmannen Urho Kekkonen. Jag kommer dock inte här att klarlägga Söderhjelms politiska bakgrund mer än till de delar som ansluter sig till Moskva-resenärerna.

J.O. Söderhjelm hade valts till riksdagsman första gången 1933 och han hade förnyat sitt mandat i valet 1936. I valet sommaren 1939 lyckades detta inte mera och han blev förste suppleant. Den 1 augusti angrep Tyskland Polen och finländarna fick en inbjudan den 5 oktober att komma till Moskva för att underhandla ”om konkreta frågor”, dvs. en flyttning av gränsen på Näset. I denna hotfulla situation utökades A.K.Cajanders regering med representanter för SFP och ministrar blev Ernst von Born och Söderhjelm. Dessa fortsatte också i Rytis regering den 1 december och i denna regering ingick likaså J.K.Paasikivi som minister utan portfölj. Strax efter att fred efter vinterkriget ingåtts hade denna regering tjänat ut och både Söderhjelms och Paasikivis ministerbanor tog sålunda slut för denna gång.

Under mellanfredstiden åkte Söderhjelm två gånger till Moskva för att underhandla om Petsamo nickel med ryssarna. Han träffade under dessa resor flere gånger Paasikivi, som flyttat till Moskva som finländskt sändebud. Även om samarbetet inte föreföll vara särdeles intimt var utgången den att ryssarna inte lyckades få fotfäste i Petsamo. Till detta bidrog såväl Paasikivi som Söderhjelm.

Under fortsättningskriget gjorde sig en fredsrörelse synlig från och med 1943. Den hade två grenar – den s.k. fredsoppositionen och den s.k. Nystenska kretsen. Söderhjelm och Kekkonen deltog i bägge grenarnas verksamhet, Söderhjelm som de svenskspråkigas förgrundsfigur och Kekkonen i samma position bland de finskspråkiga. Paasikivi å sin sida sades ha varit fredrörelsens andliga ledare fast han inte deltog synbart i aktiviteten.

Finland skulle enligt fredsvillkoren efter fortsättningskriget betala tunga krigsskadestånd. Då man inte ännu hade fått metallindustrin på fötter, skedde leveranserna till en början främst i produkter från skogsindustrin. Som ombud, dvs. verkställande direktör för Träförädlingsindustrins Centralförbund stod Söderhjelm för att man fick hjulen att rulla igen och pappersmaskinerna igång – till glädje för Paasikivi, som börjat som statsminister 17.11.1944.

Enligt fredsavtalet skulle också tysk egendom i Finland överlåtas åt Sovjetunionen. Söderhjelm utnämndes till en av de fåtaliga medlemmarna i den kommission som verkställde denna pinsamma operation. I anslutning till detta skulle ett finsk-ryskt samföretag grundas och Söderhjelm fick i uppdrag att sköta dessa underhandlingar, som förde honom till Moskva i årsskiftet 1947–48 och tvingade honom att tillbringa veckotal i staden. Avtalet kom till stånd men företaget blev aldrig grundat.

Söderhjelm hade sålunda rikligt med erfarenhet av underhandlingar med den sovjetiska parten. Han fick politisk erfarenhet då han i juli 1944 steg från suppleantplats till riksdagsman och förnyade sitt mandat i riksdagsvalen våren 1945. Vi vet inte vad Paasikivi grundade sitt val på. Jag har här berättat rätt så mångordigt om hur Paasikivi och Söderhjelm under knappa tio år ofta hade med varandra att göra. Kanske hade Söderhjelm övertygat Paasikivi om att han besatt ett sinne för politisk realism och att han insett att man samtidigt bör komma överens med sin starka granne – på sätt eller annat. I riksdagen fanns det heller ingen annan som hade disputerat till doktor i internationell rätt och sådana kunskaper kunde komma väl till pass.

II Förberedelserna inför underhandlingarna

Alltnog, Söderhjelm invaldes i delegationen som skulle åka till Moskva. Det är att märka att Paasikivi instruerade honom ännu dagen innan avresan, dvs 19.3., med orden att statsminister Mauno Pekkala var fysiskt sjuk och att han inte ”förstod någonting om utrikespolitik i allmänhet och speciellt inget om vad som nu skulle överenskommas med Sovjetunionen”. Paasikivi fortsatte sedan med att säga att utrikesminister Enckell, som skulle föra ordet när Pekkala var förhindrad, var ”gammal och även han sjuk och utöver detta förfärligt rädd för ryssarna”. I denna situation kunde ansvaret för ledarskapet falla på Söderhjelm och Kekkonen och dessa borde göra sig mentalt beredda på detta. Samma diskussion hade Paasikivi haft en vecka tidigare med Kekkonen.

Då man förberedde sig på underhandlingarna var Söderhjelm av annan åsikt än Paasikivi och Kekkonen i en fråga. Stalin hade lämnat åt finländarna att bestämma underhandlingsplatsen. Paasikivi och Kekkonen ansåg att Helsingfors var bättre, Söderhjelm att Moskva var bättre. I ett brev till Paasikivi motiverade han varför Moskva var bättre med att om förhandlingarna drog ut på tiden behövde de inte nödvändigtvis bli mera komplicerade utan kunde vända sig till fördel för Finland. Om däremot någon högt uppsatt underhandlare, tex. Molotov, kom hit skulle underhandlingarna genomföras snabbt och överenskommelsen bli ett sovjetiskt diktat. Paasikivi trodde på Söderhjelm och Kekkonen fick nöja sig med det . Detta blev den sista oenigheten mellan dem, i Moskva drog de åt samma håll.

Nog drog de åt samma håll redan innan underhandlingarna. Under ett av delegationsmötena före avfärden framställde Söderhjelm, att om man fick avtalet till stånd, skulle man fråga ryssarna om dessa på något sätt kunde underlätta betalningen av krigsskadestånden. Kekkonen hade genast understött Söderhjelms förslag och så gick det ju också.

Expresståget till Moskva ångade iväg in i nattens mörker den 20.3. medan en del av ledsagarskaran på Helsingfors järnvägsstation sjöng psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”, en annan del sjöng ”Internationalen”. Kremls portar öppnade sig för finländarnas bilkortege skärtorsdagskvällen 25.3. Skådespelet kunde börja.

III De första underhandlingarna

De följande dagarna upptogs av en serie underhandlingar om rätt så obetydliga tvistefrågor. De finländska underhandlingsmålen hade läckts till Moskva redan innan det hela började – läckan var av allt att döma Yrjö Leino – så på den ryska sidan var det verkligen fråga om ett slags skådespel. Påsklördagen 27.3. kom man överens om att mötas följande gång den 31.3., då finländarna skulle ge sitt svar på Molotovs motförslag rörande artiklarna 1 och 2.

De följande dagarna gick i arbetets och nöjets tecken, för Söderhjelm och Kekkonen med tonvikt på det första. På söndagen dryftade de tillsammans och enskilt hur man skulle gå framåt och uppnå ett resultat, som åtminstone i någon grad tillfredsställde bägge parterna.

Söderhjelms söndag hade i någon mån störts av att Leino redan på morgonen med milt våld trängt sig in i hans rum och bett att få sova där. Under förhandlingarna blev det upprepade gånger klart att Leino var ”rena luften” för ryssarna och också det, att han till och med fruktade för sitt liv och under inga omständigheter ville bli ensam med ryssarna. För Söderhjelm var det naturligtvis svårt att avvärja inrikesministern men varför valde Leino just Söderhjelm till sin säkerhetsman? Kanske kände Leino, som förlorat Molotovs gunst och förtroende, instinktivt att ryssarna hade respekt för Söderhjelm och värdesatte honom. Hur som helst, denna episod gav mig anledning att ta med Leinos namn i rubriken för mitt tal idag.

IV Kekkonen anförtror sig åt Söderhjelm

Det som Söderhjelm upplevde följande måndag överträffade dock söndagens händelser. Enligt Urho Kekkonens anteckningar hade han kommit till Söderhjelms rum genast på morgonen och berättat att han föregående kväll hade träffat ambassadsekreterare Mihail Kotov, som var verksam vid Sovjetambassaden i Helsingfors. Han hade tillkännagett för Kekkonen att Molotov hade kommit finländarna till mötes så långt han kunde och att det inte lönade sig att be om nya eftergifter. Samma person hade sagt att Sovjetunionen genom avtalet endast ville trygga sin västgräns och inte hade några aggressiva intressen beträffande Finland.

Söderhjelm berättar i sin memoarbok ”Tre resor till Moskva” att han fick denna information konfidentiellt av en högt uppsatt sovjettjänsteman och det stämmer ju, även om det var Kekkonen som förmedlade informationen.

Om Kekkonens kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänstens representanter hade nått Paasikivis öron, så hade hans karriär, som skulle uppnå nivån av en ”kungsväg”, ha fått ett snabbt slut. Av denna åsikt var åtminstone fil. Dr. Heikki Impola, som bistod Paasikivi då denne skrev sina memoarer. Enligt honom skulle ”presidenten ha avbrutit sitt förhållande till Kekkonen om han hade vetat om dennes kontakter med sovjetspionaget”. Söderhjelm kände till detta men teg. Också Kekkonen teg. Enligt Jouko Loikkanen, som hörde till Kekkonens närmaste krets, berättade denne aldrig om saken för någon. Senare har saken bekräftats i Kremls arkiv.

V Kekkonen och Söderhjelm reser till Helsingfors för att träffa Paasikivi

Den finländska delegationens problem var att få till stånd ett avtal som riksdagen kunde godkänna . Då Paasikivi inte hade en helt klar bild av hur underhandlingarna hade framskridit kallade han Kekkonen och Söderhjelm till sig för att klarlägga saken. Tandemparet fick också lov av ryssarna att besöka Helsingfors.

Ett telefonsamtal under denna resa fick en avgörande roll. Detta skedde den 2 april på kvällen då Kekkonen och Söderhjelm ännu var hos Paasikivi på slottet. Statsminister Pekkala ringde från Moskva för att underrätta sig om de senaste nyheterna från Helsingfors. Söderhjelm fick ta emot telefonsamtalet och till honom framställde Pekkala en önskan att herrarna skulle återvända till Moskva så fort som möjligt. Söderhjelm berättade åt honom att resan hade försenats på grund av dåligt väder och att de behövdes ytterligare en dag. Kekkonen, som hade lyssnat på samtalet i en sidotelefon, viskade i detta skede till Söderhjelm att säga att ”situationen var djävulsk”. Söderhjelm upprepade automatiskt detta för Pekkala. Denne blev förskräckt av kommentaren och sade att då är det väl bäst att ni bli kvar ännu en dag i Helsingfors. Ryssarna avlyssnade naturligtvis samtalet och också de blev förskräckta.

VI De sista underhandlingarna

Alltnog, när herrarna hade återvänt till Moskva fick man underhandlingarna avslutade rätt snabbt. Den sista rundan begicks de 5 april. Den kulminerade i en debatt mellan Molotov och Söderhjelm. Enligt underhandlingsprotokollet löpte samtalet på följande sätt:

Molotov: När det föreligger hot om angrepp, men angreppet inte ännu har skett? I det ursprungliga förslaget står också skrivet att avtalspartnerna underhandlar med varandra, om man har konstaterat ett hot om angrepp.

Söderhjelm: Så är det.

Molotov sade härefter, att han tyckte att den finländska delegationens ursprungliga formulering för andra artikeln var exaktare än den nu förslagna. Man bör sålunda antingen tillägga ett omnämnande om hot eller återgå till den ursprungliga formuleringen.

Enligt vad Söderhjelm berättat var han nu försatt i ett svårt bryderi. Han lär sin blick vandra från den ena till den andra i den finländska delegationen. Pekkala syntes vara försjunken i egna tankar, hans blick irrade. Däremot erbjöd Kekkonen, den andre i kraftduon, sin hjälp. Han nickad lätt på huvudet och formade med sina läppar orden ”slå fast” menande naturligtvis att han understödde en återgång till Finlands ursprungliga förslag. Söderhjelm sade åt Molotov: ”Vi återgår gärna till den ursprungliga formuleringen för artikel två”. Efter detta fortsatte allt i vänskapligt samförstånd och man kom överens om principerna för avtalet under denna underhandling.

Jag vill avslutningsvis berätta ännu en tragikomisk detalj om denna underhandlingsrunda. En sak störde ännu finländska delegationen viceordförande Pekkala. När man avlägsnade sig från platsen vände han sig till Söderhjelm och sade: ”Hör du, vad kom du egentligen överens om med Molotov?” Under följande halvtimme gjorde Söderhjelm sitt bästa – enligt vad han berättat – för att få Pekkala att förstå innehållet i de genomförda underhandlingarna och sålunda själva avtalet, som skulle undertecknas följande dag.

Söderhjelms och Kekkonens kontakter visavi vsb-underhandlingarna innehåller många intressanta detaljer. Kontakten tog inte slut i Moskva utan fortsatte så länge herrarna orkade. Sista gången skedde detta i början på april 1978. Då firades avtalets 30-årsdag, ett avtal som då ansågs gälla för evigt. Kekkonen och Söderhjelm var hjälteduon i dessa festligheter.

Kanske var detta en höjdpunkt i varderas liv. Sjukdomarna började sedan ansätta dem och först dog Söderhjelm 1985 och sedan Kekkonen 1986. Det betydde att de inte var med om Sovjetunionens och vsb-avtalets slutskeden i början av 1990-talet. Kanske var det bra så – eller kanske inte.

Esko Vuorisjärvi