NUPS-ordförande Pär Stenbäck
När vi arrangerar detta seminarium inför 70-årsdagen av VSB-paktens undertecknande, är det inte för att celebrera ett mysigt jubileum, utan för att uppmärksamma ett dokument som kom att dominera Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska syn- och handlingssätt mellan 1948 och 1992.
Då jag var politiskt aktiv under tjugo av de fyrtiofyra år som pakten var i kraft, tänkte jag inleda med några glimtar av hur pakten påverkade samhällsdebatten och utrikespolitikens utformning, detta utan anspråk på en djupare analys.
Kring paktens centrala paragraf uppstod under åren en tolkningstradition av nära nog teologisk karaktär. Uttolkarna, som vid behov kunde ikläda sig översteprästens mantel, fanns både på utrikesministeriet och inom de på den tiden rätt fåtaliga statsvetarna. Politiker var vanligtvis rätt försiktiga att presentera egna analyser, men under vissa perioder växte modet och speciellt under 80-talets brytningstid uppstod en tävlan mellan ledande politiker och deras partier: Det gällde att med djärva omformuleringar betona paktens centrala betydelse och därmed befästa politiska positioner. Några exempel: Veikko Vennamo utropade i riksdagen: VSB-pakten är Finlands Magna Charta! Minoritetskommunisterna stödde varmt de sovjetiska framstötarna om gemensamma militärövningar. För att inte beskyllas för partiskhet citerar jag Sfp:s internationella program från 1981 (jag var då partiordförande):
Samarbetet med Sovjetunionen har under efterkrigstiden utvecklats systematiskt och blivit allt mångsidigare. SFP har gjort en betydande insats då det gällt att skapa politiska förutsättningar för detta samarbete börjande med förhandlingarna kring VSB-pakten. Förlängningen av pakten utgör en självklarhet varom råder enighet. Förlängningen kan ske vid den tidpunkt de båda länderna överenskommer. – Sedan följer, typiskt nog, en betydligt längre text om den ekonomiska nyttan av samarbetet med Sovjet.
Det tävlades också mellan de ledande partierna om vilket skulle hinna föreslå en förlängning av pakten så tidigt som möjligt. Men inget parti kan frikännas i denna ävlan, även om extremvänstern under sin glansperiod gick flera steg längre än de andra. Rädslan för att inrikespolitiskt bli diskriminerad var ändå en starkare drivkraft än en blåögd tro på paktens allsidiga välsignelser.
VSB-doktrinen födde också ett strikt protokoll enligt vilket årsdagen av paktens ingående skulle firas. Länderna utbytte delegationer och sammansättningen av den sovjetiska ansågs avslöja temperaturen i de bilaterala relationerna. Inför 5- och 10-årsjubiléer förekom en viss nivåhöjning. Under Kekkonens sista år firades 30-årsjubiléet med Andrei Gromyko som gäst i Helsingfors och Kalevi Sorsa i Moskva. Vid 35-årsjubiléet skulle delegationen utses i den regering jag var utrikesminister och därmed självskriven talare i Moskva, men mellan partierna uppstod en dragkamp om vem som skulle ingå i delegationen (Miettunen, Helle, Horn, Sund). Den sovjetiska talaren, en kandidatmedlem i politbyrån, hette Michail Gorbatshov, en klar signal att han var på väg uppåt i hierarkin som i övrigt betecknades som en ”gerontokrati”.
Bakom kulisserna fördes också en ständig kamp om paktens operativa innebörd, militärt och politiskt. Otaliga var de förhandlingar om finländsk-ryska kommunikéer som kretsade kring spänningen mellan Finlands neutralitetssträvanden och de återkommande kraven på att pakten utgjorde förpliktande riktmärket för vår utrikespolitik. VSB var ständigt närvarande i den finländska politiska diskursen, men speciellt under kritiska skeden såsom under notkrisen 1961. Vi minns också perioden mellan 1977 och in på 1980-talet då man från sovjetiskt håll föreslog att paktbestämmelserna krävde militära förberedelser för att biståndsklausulen skulle kunna verkställas.
Slutresultatet är känt, VSB kunde avvecklas tack vare Sovjetunionens upplösning, utan att paktens bestämmelser behövde tillämpas i en verklig krissituation. Men pakten har, inte desto mindre satt sina mentala och politiska spår som syns ännu idag. Även om procenttalen inte är kompatibla, ser jag ett visst samband mellan de 84% av finländarna som 1983 gillade VSB och de 65% som idag förordar fortsatt alliansfrihet.
Kanske vågar man påstå att en pakt vars förpliktelser aldrig behövde inlösas, hos finländarna rotfäst tron att förhållandet till vår ryska granne kan regleras, kan handläggas fredligt om det sköts i VSB-traditionens anda, mer eller mindre?
VSB-pakten var en av tre hållhakar Sovjetunionen hade på Finland som ett resultat av utgången av andra världskriget och vårt eget fortsättningskrig. Den andra var: Ett till en början starkt och enigt kommunistparti, en potentiell femte kolonn. Den tredje utgjordes av den bilaterala handeln, fördelaktig för Finland, men även beroendeskapande. Trots dessa samverkande faktorer lyckades ju Finland, all officiell, officiös och privat undfallenhet och foglighet till trots, systematiskt utveckla och förstärka sina nordiska och västliga förbindelser redan under VSB-paktens tid. Men det är en annan historia.